jag förstår mig inte på livet. Ena sekunden känns allt så himla bra, medan den andra känns som ett stort svart hål som jag fyller med tårar. Varför är jag jag? orkar inte ens tänka på annat än mig själv, mitt mål fram till onsdag är att kämpa mig igenom allt jobbigt. Tanken på att ge upp är så nära men ändå så långt bort.